publicerad: 2021  
gammal gammalt gamla, komparativ äldre, superlativ äldst
adjektiv
gamm`al
1 som har existerat under lång tid jäm­fört med det normala el. genom­snittliga för den aktuella före­teelsen
MOTSATS 1ny 1, ung JFR äldre, äldst
en trött gammal kvinna; bli gammal och grå; han är gammal och van i yrket; han kände sig för gammal för att åka skidor; ett fall­färdigt gammalt hus
ofta substantiverat (om människor)
hjälpa de gamla och sjuka; den gamla hör mycket dåligt
äv. neutralt som har viss ålder
hur gammal är hon?; vi är lika gamla; före­taget är 10 år gammalt
äv. med ton­vikt på kvalitets­försämring eller dylikt
han har blivit så gammal på sista tiden; gammalt mögligt bröd
äv. som länge varit det som fram­går av samman­hanget
en gammal vän till henne; han drog till hand­bromsen av gammal vana
äv. som till­hör en (länge­sedan) gången tid
de gamla romarna
äv. om mot­svarande tid (länge­sedan) förfluten
den gamla goda tiden; sedan gammalt är det tradition att tända valborgsmässoeldar (adverbial)
av (den) gamla stammen se stam
den gamla vanliga visan se visa
(det är inte lätt att) lära gamla hundar sitta se hund
gamla stilen se stil
gamla världen se värld
gammal i gamet se game
gammal i gården se gård
gammal som gatan mycket gammalidén om själens odödlighet är gammal som gatan
gammal är äldst det är erfarenhet som är viktigastden åldrande duon visade med sin fantastiska konsert att gammal är äldst
ge betalt för gammal ost se ost
inte bli gammal inte stanna längeefter skandalen lär han inte bli gammal på sin post
på gamla dar se dag
belagt sedan 1000-talet (runsten, Danmark, Uppland (Sveriges runinskrifter)); runform kamal, fornsvenska gamal; gemensamt germanskt ord av dunkelt urspr.
2 som i förfluten tid fyllde funktionen som fram­går av samman­hanget
SYN. förutvarande MOTSATS 1ny 2
på gamle kungens tid; hon träffade sin gamla pojk­vän på festen
ibland substantiverat
all­ting förblev vid det gamla
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt. Hjalmar Söderberg, Det mörknar över vägen (1907)