publicerad: 2021  
1håla hålan hålor
hål·an
substantiv
hå`la
● djup ur­gröpning eller hålighet spec. i berg el. i jorden
JFR 1kula 2, lya
jordhåla
pigg­svinet kurade i sin håla under klippan; efter jord­bävningen kom människorna fram ur sina hålor
○ spec. äv. om hålighet i kroppens inre (vanligen med viss funktion) vanligen i sammansättn.
brösthåla; näshåla
○ äv. bildligt om (sluten) lokal där betänklig verksamhet försig­går el. om ytterst människo­fientlig lokal vanligen i sammansättn.
fängelsehåla; opiehåla; spelhåla
○ äv. om isolerad ort med stilla­stående, ointressant liv ofta i sammansättn.
småstadshåla
i den här hålan tänkte hon inte till­bringa sitt liv
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska hola; till hål
2håla hålade hålat
verb
hå`la
● ge ränn­lik eller kupig form åt
någon/något hålar något
någon hålar något
något hålar något
○ äv. göra hål i
hålade kopierings­papper som man kan sätta in i pärm
belagt sedan slutet av 1400-talet (H[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckare); fornsvenska hula; till hål
hålahålning