publicerad: 2021  
1hälla hällde hällt, presens häller
verb
häll`a
● ofta med partikel, sär­skilti, på, upp, ut, över få (vätska) att rinna ur ett kärl genom att luta det
JFR gjuta 1, tappa 1, ösa 1
någon häller något (i/på/över/ur något)
någon häller något (i något)
någon häller något (på något)
någon häller något (ur något)
någon häller något (över något)
någon häller (i/på/upp/ut/över) något
någon häller (i) något
någon häller (på) något
någon häller (upp) något
någon häller (ut) något
någon häller (över) något
ska jag hälla upp mer kaffe åt dig?; han hällde över de sista resterna av ölet i glaset; hon hällde på mer bensin; han hällde ut resten av soppan; hon råkade hälla ut vin på soffan
○ äv. något ut­vidgat var­dagligt
han hällde i sig ett stort glas whisky
○ äv. med av­seende på fasta ämnen (i pulver­form el. i form av små bitar)
han hällde bort askan; hon hällde mer kol i grillen
hällande regn se regn
belagt sedan slutet av 1400-talet (H[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckare); fornsvenska hälla 'få att luta; hälla'; jfr sv. dial. hall 'lutande, sned'
hällahällande, hällning
2hälla hällan hällor
häll·an
substantiv
häll`a
1 band eller rem som är till för att hålla något på plats ofta på klädes­plagg, spec. om byx­rem som fästs under foten för att hålla byx­benet sträckt
○ spec. äv. om hållare (på byxor) för bälte el. skärp
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska hälda 'fotbindsle för djur'; bildn. till hålla
2 något ålderdomligt bindsle kring (ett eller två) ben på betesdjur, som begränsar rörelse­friheten nu­mera förbjudet i Sverige
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen