SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
flin substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en flin·etleende som inte är glatt men ofta försmädligt komm.tid.hånflinett elakt flinhan hade ett fånigt flin på läpparnaäv. om liknande skrattett flin (åt ngn/ngt/SATS)sedan 1515brev från klosterbröderna Erland och Nils till abbedissan i Vadstena kloster (Skrifter och Handlingar)fornsv. flin; jfr flina