publicerad: 2021  
1klappa klappade klappat
verb
klapp`a
1 upp­repat ut­dela (lätt) slag mest med öppen hand el. för att åstad­komma ljud
JFR 2slå 1
någon klappar (i/på) något
någon klappar (i) något
någon klappar (på) något
klappa på dörren; han klappade sig menande på bröst­fickan
○ spec. i sam­band med tvättning
klappa tvätt
○ äv. om icke-levande före­teelse bulta (rytmiskt), pulsera
JFR dunka 1
hjärtat klappade
klappa (i) händer(na) se hand
klappa på porten till något se port
klappat och klart helt av­gjort eller färdigtallt är klappat och klart för ett bro­bygge mellan öarna
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska klappa 'klappa; slå; smeka'; gemensamt germanskt ord; ljud­härmande
2 ge klapp(ar)
SE klapp 1 JFR stryka 1
någon klappar någon
klappa hunden; han klappade henne faderligt på huvudet
○ äv. smeka
hon klappade honom ömt på kinden; klappa katten fint
klappa någon på axeln se axel
belagt sedan förra hälften av 1400-talet Östnordiska och latinska medeltidsordspråk
klappaklappande, klappning
klappa igen, klappa igenom, klappa ihop, klappa till
2klappa klappan klappor
klapp·an
substantiv
klapp`a
● skrivtavla som har en upp­till fäst rörlig ribba och an­vänds för att synkronisera ljud och bild vid film­inspelning
belagt sedan 1968