publicerad: 2021  
komma an kom kommit, presens kommer
komm·er an
verb
komma an´
1 äv. fast sammansättn., se ankomma ligga in­om ansvars­området för
något kommer an på någon/något (att+verb)
något kommer an på någon (att+verb)
något kommer an på något (att+verb)
det kommer an på styrelsen att ta ställning i ärendet
belagt sedan mitten av 1960-talet
2 äv. fast sammansättn., se ankomma vara av­hängig av någon/något
något kommer an på någon/något/sats
något kommer an på någon
något kommer an på något
något kommer an på sats
det kommer an på deras reaktion hur vi agerar
belagt sedan 1625
3 var­dagligt nästan en­bart imperativ börja slåss
kom an
kom an, din fegis!
äv. börja kämpa
"Kom an nu, grabbar!" ropade tränaren
belagt sedan 1626