publicerad: 2021  
1kompani kompaniet kompanier
kom·pani·et
substantiv
kompani´
1 mest historiskt typ av bo­lag särsk. för (föga reglerad) handel
Ost­indiska kompaniet
belagt sedan 1615; via tyska av franska compagnie 'kompani; sällskap; mat­lag'; till lat. com´, cum´ 'med' och pa´nis 'bröd'; jfr ur­sprung till ackompanjera, kumpan
2 minsta i viss grad själv­ständiga förband vid infanteriet om­fattande 100–300 man
kompanichef; fallskärmskompani; sjukvårdskompani
ett kompani (några)
ett kompani (av/med några)
ett kompani (av några)
ett kompani (med några)
kompaniet in­delas vanligen i stab och 3–4 plutoner jämte tross
belagt sedan 1618
2kompani ingen böjning
kom·pani
substantiv
[kåm´-] el. [kåm`-]
i ett ut­tryck; vanligen för­kortatCo., Comp. (handels)kompanjoner
Svens­son & Co.
äv. ofta oförkortat gäng, kamrater
Ingvar och kompani har gjort ett jättebra jobb
belagt sedan 1430–50 (Hertig Fredrik av Normandie); fornsvenska kompani