publicerad: 2021  
1kräva krävde krävt, presens kräver
verb
krä`va
1 fram­föra som sitt krav
JFR be 1, begära 1, fordra 1
någon kräver något/att+verb/sats
någon kräver något
någon kräver sats
någon kräver att+verb
kräva sin rätt; vakterna krävde att få se legitimation; hon krävde en ur­säkt av honom; han krävde en förklaring; facket krävde genom­snittligt fyraprocentiga löne­påslag
○ äv. om icke-levande före­teelse framtvinga
något kräver något/sats
något kräver något
något kräver sats
situationen kräver snabba åt­gärder; tjänsten kräver kör­kort; man får inte an­vända större våld än nöden kräver; video­samtal kräver att man har god upp­koppling
○ spec. i fråga om människo­liv
något kräver någon/något
något kräver någon
något kräver något
olyckan krävde tre döds­offer
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska kräfia; nära besläktat med krav
2 ibland med partikelnigen upp­mana (någon) att lämna till­baka ut­lånade pengar el. ut­lånat före­mål
JFR fordra 1
någon kräver någon på något någon kräver (igen) något
hon krävde honom på pengarna; kräva igen en lånad bok
○ äv. bildligt
hon krävde honom på en ur­säkt
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
krävakrävande, krav
kräva in, kräva ut, krävas
2kräva krävan krävor
kräv·an
substantiv
krä`va
● säckliknande utvidgning av mat­strupen hos fåglar anv. för lagring el. bearbetning av födan
fylla krävan
belagt sedan ca 1500 (i sammansättn. hönsa-; (Sex ekonomiska traktater)) fornsvenska kräva; spec. svenskt ord av oklart urspr.; jfr dock äldre da. krave 'kräva; krage'