publicerad: 2021  
kunskap kunskapen kunskaper
kun·skap·en
substantiv
kun`skap
● riktig före­ställning om visst förhållande som någon har lagrad i minnet etc., ofta som resultat av studier
JFR insikt, kunnande, lärdom 1, 1vetande
kunskapsbegär; kunskapskälla; kunskapsprov; kunskapstörst
djupa kunskaper; gedigna kunskaper; ytliga kunskaper; bristande kunskaper; ny­förvärvade kunskaper; teoretiska kunskaper
kunskap (om någon/något/att+verb/sats)
kunskap (om någon)
kunskap (om något)
kunskap (om sats)
kunskap (om att+verb)
kunskap (i något/att+verb/sats)
kunskap (i något)
kunskap (i sats)
kunskap (i att+verb)
sprida kunskap om klimat­frågan; han har dåliga kunskaper i historia; kunskaper och färdigheter; hon hade oanade förråd av udda kunskaper
○ äv. om mängd av kända fakta på visst om­råde eller dylikt
kunskapsnivå
det finns ingen absolut säker kunskap i ämnet
○ äv. om de tanke­mässiga före­ställningarna i sig själva, oavsett om någon känner till dem (än­nu)
söka kunskap; koncentrerad kunskap; rationell kunskap; kunskap är makt
○ spec. som efter­led i namn på vissa skol­ämnen och vetenskapsgrenar
bibelkunskap; samhällskunskap
○ äv. kännedom
först sent fick hon kunskap om de verkliga förhållandena
belagt sedan 1469 (Heliga Mechtilds uppenbarelser); fornsvenska kunskaper 'kännedom; bekantskap; um­gänge'; av lågtyska kuntschap, till kunt 'känd' och 1-skap!!; jfr ur­sprung till kund, kungöra, kunna