publicerad: 2021  
lid liden lider
lid·en
substantiv
något hög­tidligt el. dialektalt sluttande stycke mark eller väg
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska liþ '(bergs)sluttning'; besläktat med lat. cli´vus 'kulle', grek. klit´os 'bergs­sluttning'; jfr ur­sprung till klimat, lejdare, lider, länstol
"Vad den är vacker, liden", sade han. "Aldrig förr har den tyckts mig så vacker som nu, åkrarna gula och tunen slagna. Hem igen vill jag rida och fara ingen­stans." Ur Njals saga, den största av de fornisländska släkt­sagorna (ned­tecknad på 1200-talet); Gunnar på Lidarändes ord, när han in­ser att han inte kan lämna sin gård, trots att han kommer att bli dödad, om han stannar