publicerad: 2021  
1linda lindan lindor
lind·an
substantiv
lin`da
1 bred (vit) tyg­remsa av en typ som späd­barn förr lindades med
benlinda
kväva något i sin linda hejda något på ett tidigt stadiumorganiserad brottslighet måste kvävas i sin linda
ligga/vara i sin linda inte ha hunnit långt i ut­vecklingenfilm­projektet ligger än­nu i sin linda
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Latinskt-svenskt glossarium); fornsvenska linde 'linda; gördel; kvinnobälte'; trol. besläktat med lind, med urspr. bet. '(gördel av) lindbast'
2 mest dialektalt åker som lagts igen till gräs­vall
JFR 4träda
belagt sedan 1303 (brev om ägobyte utfärdat av biskop Magnus i Åbo (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska linda 'åker i träda'; trol. besläktat med 1land!!
2linda lindade lindat
verb
lin`da
an­bringa (i flera varv) runt något; spec. med av­seende på tyg­stycke eller dylikt (ofta för att mot­verka skada)
någon lindar något (om/kring något)
någon lindar något (kring något)
någon lindar något (om något)
han lindade gas­binda om såret; hon lindade en sjal kring halsen
äv. med konstruktions­växling låta om­slutas (i flera varv) av någon förpackning, något tyg­stycke eller dylikt
någon lindar något (i/med något)
någon lindar något (i något)
någon lindar något (med något)
de lindade breven i en gammal tidning; den stukade foten var väl lindad; han lindade hockeyklubban med isolerings­band
linda någon kring sitt finger se finger
linda någon kring sitt lill­finger se lillfinger
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Latinskt-svenskt glossarium); fornsvenska linda; till 1linda!!
lindalindande, lindning