SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1fång`a verb ~de ~t fång·aribl. med partikelnin skaffa sig fysisk kontroll över ngt (levande el. icke-levande) som dit­tills rört sig fritt NollJFRcohyponymfängsla 1 fånga tjuvenfånga (in) vilda djurmål­vakten fångade bollenfånga ngt i flyktenäv. om icke-levande före­teelseseglen fångar vindenäv. med avs. på ngt abstraktdra till sig han försökte fånga deras upp­märksamhetspec. med avs. på in­tryck e.d.ibl. med partikelnupp lyckas upp­fatta och hålla kvar och ev. åter­ge fotografen hade lyckats fånga stämningen välfånga (in/upp) ngn/ngt (med ngt)fånga dagensedag 2 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. fanga; av lågty. vangen med samma betydelse; nära besl. med 1; jfr fiskafänge, fånge, fångst, fängelse Subst.:vbid1-159044fångande; fångst
2fång`a substantiv, ingen böjning Nollta ngn till fångata fast ngnde bordade skeppet och tog besättningen till fånga ta sitt förnuft till fångaseförnuft sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanböjnings­form av fånge