SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
föl`jeslagare substantiv ~n äv. vard. följeslagarn, plur. ~, best. plur. följeslagarna följe|­slag·ar·enperson som åt­följer ngn som sällskap särsk. vid resa trafik.yrk.NN, hans ständige följeslagare på resor utom­landsäv. utan tanke på resahennes trogne följeslagare under Parisåreni plur. vanligen med inne­börd av ömse­sidighetde båda följeslagarna begav sig sedan till Romäv. bildligt om djur, sak etc.Karo, hans följeslagare på många jakterBibeln är hennes ständiga följeslagarengns följeslagare, följeslagare till ngnsedan ca 1640trol. till fornsv. fylghislaghi, till fylghi ’följe’ och laghe ’kamrat’, med an­slutning till ut­trycket slå följe