SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
`ranlåta verb föranlät föranlåtit föranlåten föranlåtna, pres. föranlåter för|­an·låt·ervanligen perf. part. på­verka (ngn) med starka skäl till visst handlande e.d. komm.JFRcohyponymföranledacohyponymnödga hon kände sig föranlåten att svaraföranlåta ngn att+Vsedan 1702efter ty. veranlassen med samma betydelse