SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
förarga [-ar´ja] verb ~de ~t för·arg·arupp­väcka vrede eller irritation hos ngn komm.JFRcohyponymförtretacohyponymgrämacohyponymirritera han lyckades förarga dem med sin fri­språkighetförarga ngn (med ngt/att+V)sedan 1642jfr fornsv. forargha ’försämra; skada’; av lågty. vorargen ’göra värre; väcka an­stöt’; till arg Subst.:vbid1-160558förargande