publicerad: 2021  
munk munken munkar
munk·en
substantiv
1 med­lem av religiös grupp av män som lever ett reglerat och försakande liv vanligen i kloster ; särsk. in­om kristendomen och buddismen
JFR nunna
munkcell; munkkloster; munklöfte; munkorden
munkarnas fattigdoms-, kyskhets- och lydnads­löften; munkarna odlade kryddor och medicinal­växter i klosterträdgården; hand­skriften är gjord av en munk i Vadstena
belagt sedan 1315 (som tillnamn; (öppet brev utfärdat av änkan Margareta om disposition av egendom i Västergötland (Svenskt Diplomatarium))) fornsvenska munker; ur grek. monakhos´ 'eremit', till mon´os 'ensam'; jfr ur­sprung till monark, mono
2 ett mindre, runt, pösigt bak­verk ofta flottyr­kokt
JFR donut
pösmunk; äppelmunk
○ äv. om annat än bak­verk
raggmunk
belagt sedan ca 1500 (Sex ekonomiska traktater); bildlig anv. av munk 1