publicerad: 2021  
måne månen månar
mån·en
substantiv
må`ne
● ofta bestämd form sing. en himla­kropp som kretsar runt jorden och sär­skilt natte­tid syns som (ett segment av) en kallt lysande skiva spec. med tanke på månen som ljus­källa
månklar; månskiva; månstråle; fullmåne; nymåne
månen var halv; månen var full; månen hade gått upp; månen var i nedan; månen var i ny
○ spec. äv. med tanke på månen som himla­kropp
månfarare
solen, månen och stjärnorna; mjuklandning på månen; ut­forska månens bak­sida
○ äv. all­männare himla­kropp som kretsar kring planet
Jupiters månar
○ äv. om något som liknar en (full)måne, sär­skilt skalligt om­råde på hjässan
redan i trettioårs­åldern hade han måne
○ ofta bildligt i ut­tryck för något omöjligt el. fantastiskt
att komma till DDR på 1980-talet var som att hamna på månen
ta ner månen göra det omöjligaatt vinna serien vore att ta ner månen men laget satsar på en placering bland de fem bästa
titta/se i månen efter något se förgäves efter någotlivs­medels­butiken hade ett magert ut­bud och delikatesser fick man titta i månen efter
östan om sol och västan om måne se sol
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska mane; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. lat. me´nsis 'månad'; jfr ur­sprung till menisk, månad, måndag
Måne och sol, vatten och vind
och blommor och barn skapade Gud.
1986 års psalm­bok, nr 21:1, ofta sjungen vid dop; text Britt G. Hallqvist (1974), musik Egil Hovland (1974)