publicerad: 2021  
mörk mörkt mörka
adjektiv
1 som har sparsam till­försel av ljus och där­för ger dåliga förut­sättningar för synsinnet; om rum eller dylikt men äv. om tids­period
MOTSATS 2ljus 1
mörkläggning; beckmörk; skymningsmörk
en lång, mörk tunnel; det var mörkt i hallen; det blev tidigt mörkt om kvällarna i september; den mörka års­tiden
äv. om yta, färg m.m. som ut­strålar eller reflekterar sparsamt med ljus på grund av att färgen närmar sig svart
mörkblå; mörkgrön; mörkhårig
mörka fläckar; mörkt hår; mörk choklad; hennes mörka hy; han var klädd i mörk kavaj
två kort mörkt se kort
belagt sedan 1320–50 (En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdinga); fornsvenska myrker; gemensamt germanskt ord, urspr. bildat till en indoeur. ord­rot med bet. 'lysa svagt; skimra'
2 som har djupt ton­läge och ofta dov klang
MOTSATS 2ljus 2
en mörk röst; en mörk klang
belagt sedan 1700
3 som orsakar ned­stämdhet
ut­sikterna för en fredlig lösning var mörka; det såg mörkt ut för före­taget; i sina mörkaste stunder funderade hon på att ge upp; se mörkt på till­varon (adverbial)
äv. inte upp­klarad, miss­tänkt
en mörk punkt i hans förflutna
äv. som vittnar om negativ in­ställning
han gav henne en mörk blick
äv. präglad av okunnighet
bilden av den mörka medel­tiden har modifierats under senare år
belagt sedan 1717