SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
förnuf´t substantiv ~et för·nuft·et(människans) förmåga till tänkande, gott om­döme och sunt besluts­fattande psykol.JFRcohyponymförstånd 1cohyponymvettcohyponymintellekt förnuft och känsla i lagom blandningofta om förmåga till enkelt praktiskt tänkandebondförnuftsnusförnuftsunda förnuftet säger att vi bör ta den säkra vägenibl. tänkt som personlig verkande kraft i all­mänhetupplysnings­tidens tro på Förnuftetta sitt förnuft till fångain­se vad som är förståndigastde upp­manade politikerna i stads­delen att ta sitt förnuft till fånga och inte jaga kort­siktiga besparingar sedan senare hälften av 1400-taletSchack-tafvels lekfornsv. fornuft; av lågty. vornuft med samma betydelse, bildn. till vornemen, se förnimma