publicerad: 2021  
1ort orten orter
ort·en
substantiv
1 begränsat, (tämligen) tätt­bebyggt om­råde av inte obetydlig storlek vanligen med affärer och vissa sam­hälleliga service­inrättningar
JFR by 1, köping, 1stad 1
badort; förort; tätort
ortens huvudgata; hon är från en ort i Mellansverige
○ äv. (administrativt) enhetlig trakt eller om­givande om­råde
landsort; uppväxtort
ortens kyrka; före­taget tänker rekrytera folk på orten
○ äv. om plats i all­mänhet
bestämmelseort; tillflyktsort
hon befinner sig på okänd ort; kungen har semester på hemlig ort
○ äv. plats som på något sätt skiljer ut sig från om­givningen och där­igenom ofta fått ett särsk. namn
kultort; observationsort; växtort
○ äv. var­dagligt i best. form socio­ekonomiskt ut­satt (hög­hus)om­råde
JFR förort
ortenskola
hon är upp­vuxen i orten
på högsta ort i den mest inflytelse­rika gruppenstrejken av­bröts efter över­läggningar på högsta ort
på ort och ställe på den exakta platsen (för viss begivenhet)hon har varit på ort och ställe och gjort studier för romanen
belagt sedan 1524; av lågtyska ort, tyska Ort 'ställe; hörn; vinkel'; besläktat med udd
2 punkt på jord­ytan som är an­given med hjälp av dess geografiska längd och bredd
JFR position 1
ortlinje; ortsbestämning
(på) en ort
○ äv. om en himla­kropps läge på himlen, an­given med hjälp av astronomiska koordinater
belagt sedan 1900
3 våg­rät gruv­gång
JFR gruvschakt
ortbrytning; ortdrivare; dagort
vertikala orter förbinder olika nivåer i gruvan; horisontella orter ut­gör transport­vägar mellan brytnings­rum, schakt m.m.
belagt sedan 1607
2ort orten ortar
ort·en
substantiv
● dialektalt (fisken) id
belagt sedan 1544; sv. dial. ort 'id; mört'; av om­diskuterat urspr., ev. urspr. 'ngt runt, knubbigt'