publicerad: 2021  
parkett parketten parketter
park·ett·en
substantiv
[-ket´]
1 finare golv­beläggning som ut­görs av en upp­sättning (rektangulära) trä­stycken, ofta lagda i mönster
den knarrande parketten; de slipade ner och lackerade om parketten; gå inte med stövlarna på parketten!
○ äv. om materialet
bokparkett; ekparkett
belagt sedan 1847; av franska parquet med samma betydelse, urspr. om av­gränsad del av ett golv, diminutivbildn. av parc, se ur­sprung till park
2 knappast plur. åskådar­utrymme på teater eller konsert­hus ungefär i jämn­höjd med scenen etc.
JFR balkong, 1rad 1
parkettbiljett
främre parkett; bakre parkett
○ ibland (beträffande teater) med an­tydan om att (viss del av) detta ut­rymme är sär­skilt efter­traktat
JFR 1rad 1
heders­gästerna satt givetvis på första parkett
○ äv. om annat åskådar­utrymme eller dylikt med sär­skilt god över­blick
från sin balkong kunde de se kunga­kortegen från första parkett
belagt sedan 1778; av franska parquet med samma betydelse; samma ord som parkett 1