SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
förtre´ta verb ~de ~t för·tret·arvanligen perf. part. orsaka förtret för ngn psykol.JFRcohyponymirriteracohyponymförarga förtretad vände hon honom ryggenförtreta ngn (med ngt/att+V)sedan trol. början av 1400-taletSkrå-Ordningarfornsv. fortreta; till förtret Subst.:vbid1-165499förtretande