SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gaff´el substantiv ~n gafflar gaffl·ar1ett ätverktyg i form av några lätt böjda piggar på ett skaft kokk.matgaffelderas sex­åring har just lärt sig äta med kniv och gaffeläv. om liknande före­mål anv. för (spetsning och) förflyttning av (bitar av) an­dra ämnen (ofta med bara två grenar)vanligen i sammansättn. JFRcohyponymgrepcohyponymljustercohyponymtreudd eldgaffelhögaffeläv. om an­dra före­mål med liknande ut­seende och vanligen bara två grenarvanligen i sammansättn. gaffelgrenadgaffeltruckframgaffelstämgaffelforna tiders musköter vilade på en gaffel vid skjutningha ngn/ngt på gaffelnha ngt in­om räck­hålllänge såg hon ut att ha segern på gaffeln men i sista kurvan snubblade hon sedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. gaffel; av lågty. gaffel med samma betydelse, urspr. ’hö­tjuga’; av om­diskuterat urspr. 2stång som är vinklad bak­åt och ut­åt från huvudmast och an­vänds för att bära upp över­kanten av ett gaffel­segel sjö.JFRcohyponym1bom 2cohyponymklo 2cohyponym2 mesangaffelsedan 1691