SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gaff`la verb ~de ~t gaffl·ar1prata ivrigt (och på­stridigt) vanligen om ngt o­intressant vard.komm.barnen gafflade om vem som hade fått den största portionen glassgaffla (om ngn/ngt/SATS)sedan 1799av lågty. gaffeln ’skratta; gapa med munnen’; trol. besl. med begabba, gapa 2stegvis flytta artilleri­eld så att den slutligen ligger i målet genom ögonobservationer och kommandon mil.gafflasedan 1968till gaffel i bet. ’av­stånd mellan krevader som inne­sluter målet’ Subst.:vbid1-166549gafflande, vbid2-166549gaffling (till 2)