publicerad: 2021  
1skäkta skäktan skäktor
skäkt·an
substantiv
skäk`ta
● historiskt armborst­pil med brett blad
belagt sedan 1511 (Stockholms stads tänkeböcker); fornsvenska skäkta; av lågtyska schecht 'spjutskaft', till schacht 'skaft'; jfr ur­sprung till 1schakt, skaft
2skäkta skäktade skäktat
verb
skäk`ta
1 slakta (kreatur) genom skäktning
någon skäktar djur
belagt sedan 1899; se ur­sprung till skäktning
2 rensa bort ved­artade delar från lin, hampa eller dylikt
någon skäktar något
belagt sedan 1425 (Synodalstatuter); fornsvenska skäkta; trol. bildat till skaka
skäktaskäktning