publicerad: 2021  
1skälva skälvde äv. skalv, skälvt, presens skälver
verb
skäl`va
● ofrivilligt ut­föra (stora) snabba svängande rörelser med (del av) kroppen
JFR dallra, darra, skaka 1
någon/något skälver
någon skälver
något skälver
skälva av fruktan; gå på skälvande ben
○ äv. något ut­vidgat
tala med skälvande röst
○ äv. i fråga om liknande rörelse hos något icke-levande
huset tycktes skälva när lång­tradarna dånade förbi
○ äv. i en typ av tids­uttryck, ofta för att an­tyda ve­modig stämning eller dylikt i presens particip
den sista skälvande timmen; det gamla årets sista skälvande minuter
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska skiälva; av ovisst urspr.
skälvaskälvande, skälvning, 2skälva
2skälva skälvan
skälv·an
substantiv
skäl`va
● an­fall av kraftiga darrningar
JFR 2frossa
skytteskälva
få/gripas av stora skälvan bli mycket rädd eller nervösen publik på 30 000 kan göra att vissa hästar får stora skälvan
belagt sedan 1400-talet (Ett forn-svenskt legendarium); fornsvenska skiälva; till 1skälva!!