SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gniss`la verb ~de ~t gnissl·arge i­från sig ett skärande, ut­draget ljud oftast (som) när o­smorda metall- el. trä­ytor rör sig mot var­andra komm.årorna gnisslade i år­tullarnagnisslande bromsaräv.åstad­komma gnissel med många gnisslar tänder i sömnenäv. bildligt i fråga om svårigheter vid sam­arbete o.d.det gnisslade en del i sam­band med om­organisationengnisslagnissla tändersetand 1 sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. gnisla, gnistla; ljud­härmande Subst.:vbid1-171457gnisslande, vbid2-171457gnissling; gnissel