SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gnäll`a verb gnällde gnällt, pres. gnäller gnäll·erge i­från sig ett ut­draget, o­artikulerat, upp­repat läte vanligen som tecken på plåga av ngt slag komm.JFRcohyponym1gnycohyponymkvida hunden gnällde svagtbarnen gnällde över det dåliga vädretäv. om före­mål som ger i­från sig liknande ljudgång­järnen gnälldeäv. bildligtfram­föra klago­mål på ett kverulantiskt sätt JFRcohyponymgrumsacohyponymklaga 1cohyponymkverulera det hjälper inte att bara gnälla, man måste göra något ock­sågnälla (över ngn/ngt/att+V/SATS), gnälla (på ngn)sedan 1603jfr no. gnella ’skrika; knorra’, isl. gnella ’gläfsa’; ljud­härmande Subst.:vbid1-171568gnällande; gnäll