SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
grotta [gråt`a] substantiv ~n grottor grott·anstörre hål­rum i berg geol.grottbildningklippgrottastalaktitgrottastrandgrottaden berömda blå grottan på Capriunder för­historisk tid bodde människorna i grottoräv. om liknande håligheter i an­dra materialsnögrottadet fanns en grotta i vild­vinetsedan 1651av ita. grotta ’håla; grotta’; av lat. cryp´ta ’sluten gång; tunnel’; av grek. krypte´ ’källare’; jfr grift, krypta