publicerad: 2021  
1svälta svalt svultit svulten svultna, presens svälter
verb
sväl`ta
● lida svår brist på (närings­rik) mat under längre tid och där­med bli under­närd
JFR hungra
någon svälter
de svältande barnen i det krigshärjade landet
○ äv. som över­drift
svältdiet; svältkonstnär; svältkost; svältkur; svältlön
svälta räv se räv
belagt sedan förra hälften av 1400-talet (Östnordiska och latinska medeltidsordspråk); fornsvenska svälta 'hungra; svälta ihjäl'; gemensamt germanskt ord av oklart urspr.; ev. besläktat med sval
svältasvältande, svält
svälta ihjäl
2svälta svälte äv. svalt, svält, presens svälter
verb
sväl`ta
● ofta med partikel, sär­skiltut låta ut­stå svält
någon svälter (ut) någon
svälta djuren; strategin var att svälta ut den belägrade staden
○ ofta refl.
han svälte sig till döds
○ äv. som över­drift
hon svälte sig några veckor för att gå ner i vikt
belagt sedan 1420–50 (Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)); fornsvenska svälta
svältasvältande, svältning