publicerad: 2021  
1tacka tackan tackor
tack·an
substantiv
tack`a
1 hona av (tam)får
JFR bagge
belagt sedan 1547; av ljud­härmande urspr.; jfr sv. dial. tackera som lock­rop
2 gjutet metall­stycke vanligen av­sett för omsmältning
guldtacka; järntacka
belagt sedan 1496 (i sms.; (Arboga stads tänkebok)) fornsvenska takka; jfr sv. dial. tacka 'järnhäll att grädda bröd på'; ev. av lågtyska urspr.
2tacka tackade tackat
verb
tack`a
● ut­trycka sitt tack till någon; vanligen i ord men ibland äv. i handling
någon tackar (någon/något) (för något/sats)
någon tackar (någon) (för något)
någon tackar (någon) (för sats)
någon tackar (något) (för något)
någon tackar (något) (för sats)
han tackade för det stöd han hade fått; hon tackade honom för komplimangen
○ spec. i sam­band med an­tagande resp. av­böjande av erbjudande
tacka ja; tacka nej
○ ibland utan att tacksamheten direkt ut­trycks
hon hade yogan att tacka för sitt lugn i pressande situationer
○ spec. äv. i korta fraser där man direkt ut­trycker tacksamhet till någon
tackar!; tackar så mycket!; man tackar!
jo, jag tackar, jag! det var inte dåligt!pann­kakor till kvälls­mat! jo, jag tackar, jag!
tacka för det! det är ju helt naturligt och själv­klart!det blev stort jubel på läktaren efter slut­signalen och tacka för det – vilken idrotts­prestation!
tacka och ta emot accepteranågot oväntat och positivt
tacka tusan för det se tusan
tacka vet jag någon/något jag tycker bättre om någon/någottacka vet jag kanel­bullar!
tackar (allra) mjukast! se mjuk
tackar som frågar! tack för frågan!som vanligen inne­bär ett erbjudande
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska þakka; till 1tack!!
tackatackande, 1tack