SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gunst substantiv ~en ~er gunst·enupp­skattning och väl­vilja från ngn (ofta högt upp­satt) persons sida (el. från breda grupper) komm.JFRcohyponymynnestcohyponymbevågenhetcohyponymnåd 2 publikgunsthan försökte vinna hennes gunst med dyrbara presenterpartierna slåss om pensionärernas gunstäv. om handling e.d. som tecken på dettaJFRcohyponymfavör ut­be sig en gunstäv. om ställning där man åt­njuter väl­viljahon står högt i gunst hos chefensedan 1404öppet brev utfärdat av Nils Knutsson med gåvor till Vadstena kloster (Svenskt Diplomatarium)fornsv. gunst, gynst, gönst; av lågty. gunst med samma betydelse, till gunnen, sido­form till günnen ’gynna’; se gynna Tänker du att jag förlorader är, fast jag din gunst ej har?Svensk folkvisa (nedtecknad på 1800-talet)