publicerad: 2021  
1trilla trillade trillat
verb
trill`a
1 något var­dagligt ofta med partikel, sär­skiltav, in, ner, omkull falla (utan att allvarligare skada upp­står) om person el. före­mål; vanligen utan någon (längre) luft­färd
JFR falla 1, ramla, snubbla
trilla (av/ur något)
trilla (av något)
trilla (ur något)
trilla (in/ner/omkull) (någonstans)
trilla (in) (någonstans)
trilla (ner) (någonstans)
trilla (omkull) (någonstans)
han tappade balansen och trillade om­kull; hon trillade av hästen; en massa saker trillade ur väskan
○ äv. röra sig långsamt (ned­åt) längs något
tårarna trillade ner­för kinderna
○ äv. bildligt i ut­tryck för slump­mässigt skeende eller dylikt
målen trillade in ett efter ett; pengarna började trilla in
trilla av pinn(en) se pinne
trilla dit råka ut för något obehagligtde rör sig i kriminella kretsar och har varit nära att trilla dit flera gånger
belagt sedan 1558; trol. av ljudmålande urspr.
2 forma något runt
JFR 1rulla 3
trilla något
trilla kött­bullar
○ äv. låta (något runt) rulla
trilla ärter; mitt­fältarna trillade boll riktigt snyggt
belagt sedan 1659
trillatrillande
2trilla trillan trillor
trill·an
substantiv
trill`a
1 typ av enklare, fyr­hjulig, öppen vagn med två framåtvända säten vanligen för ett enda drag­djur
○ ibland äv. om annan enklare vagn, sär­skilt för barn att leka med
belagt sedan 1818; till 1trilla!!
2 trissa
○ äv. litet hjul
belagt sedan ca 1805; sv. dial. trill, trilla; av lågtyska trille 'rund skiva'