SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
habitué substantiv ~n ~er hab·itué·ervanligen i sammansättn. flitig besökare av ngt scen.yrk.fotbollshabituéteaterhabituésedan 1865av fra. habitué med samma betydelse, eg. perf. part. av habituer ’vänja’, till habitude ’vana’; av lat. habitu´do ’ut­seende’, till hab´itus, se habit