publicerad: 2021  
upptäcka upptäckte upptäckt, presens upptäcker
verb
upp`täcka
● (lyckas) på­träffa något tidigare okänt el. bara teoretiskt känt; särsk. med av­seende på geografisk före­teelse men äv. all­männare
upptäckare
någon upptäcker någon/något/sats
någon upptäcker någon
någon upptäcker något
någon upptäcker sats
en stor silverskatt från vikinga­tiden har upp­täckts på Got­land; många hävdar att det är fel att säga att Columbus upp­täckte Amerika, efter­som Amerika sedan länge var befolkat när han an­lände
○ spec. medicin
lyckligtvis upp­täcktes tumören tidigt
○ äv. mer abstrakt med av­seende på ny kunskap som inte erhålls systematiskt
JFR uppfinna
upptäckarglädje; upptäckariver
penicillinet upp­täcktes av en slump
○ äv. med av­seende på något i och för sig bekant få syn på, observera
de kunde inte upp­täcka henne i mängden
○ äv. försvagat vanligen perfekt particip offentligt upp­märksamma någon för vissa egenskaper
hennes dröm var att bli upp­täckt och bli foto­modell
belagt sedan 1541; efter tyska aufdecken 'av­täcka; av­slöja'; jfr ur­sprung till täcka
upptäckaupptäckande, upptäckt