publicerad: 2021  
1ute
adverb
u`te
1 i läge (någon­stans) i om­givningen i förhållande till visst om­råde, före­mål etc., särsk. till byggnad
MOTSATS 1inne 1
hon är ute i träd­gården; vackra dagar äter de helst ute; han stod kvar ute i tamburen
ofta med an­tydan om viss aktivitet i det fria
barnen var ute och lekte
äv. all­männare beträffande om­givning till större före­teelse, sär­skilt till bebyggt om­råde, stad, land eller dylikt
ute på lands­bygden; lärare ute på fältet; de semestrar helst ute i havs­bandet
äv. mer abstrakt beträffande sam­hällelig om­givning, sär­skilt med tanke på att vara i verksamhet
han klarar inte av livet ute i sam­hället; ryktet var ute över hela staden
ibland med tanke på nöjes­liv
de är ute (på krogen) varje kväll
vara ute och cykla se cykla
äta ute se äta
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Västra Ryd, Uppland); vanligen runform uti, fornsvenska ute; bildning till ut
2 i konstruktion medvara i mål­inriktad verksamhet
han var för sent ute; jag förstår inte vad hon är ute efter; de var tidigt ute med nyheten
spec. beträffande fientlig verksamhet
han trodde att alla var ute efter honom
belagt sedan 1579
3 i vissa ut­tryck i ställning som negativt på­verkat före­mål i förhållande till visst förlopp etc.
vara ute för en olycka
belagt sedan 1855
4 i sitt oåterkalleliga slut­läge beträffande (tids)förlopp
fristen var ute; hans tid var ute
äv. (under­förstått) beträffande persons liv i vissa ut­tryck
doktorn förklarade att det var ute med honom
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
2ute ingen böjning
adjektiv
u`te
endast predikativt för till­fället helt över­given i ton­givande kretsar; om modeföreteelse eller dylikt
MOTSATS 2inne
det var ute med tjafs på jeansen
belagt sedan 1965