publicerad: 2021  
utmärka utmärkte utmärkt, presens utmärker
verb
u`tmärka
1 ofta lös förbindelse, se märka ut förse (gräns eller dylikt) med tecken för igen­känning eller identifiering
någon utmärker något
ut­märka leden; ut­märka en gräns
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Södermanna-Lagen); fornsvenska utmärkia
2 äv. lös förbindelse, se märka ut ut­göra tecken för igen­känning eller identifiering av
SYN. ange 2
något utmärker något
en liten minnessten ut­märker platsen där NN mördades
belagt sedan 1400–25 Heliga Birgittas uppenbarelser
3 vara typisk för
något utmärker någon/något
något utmärker någon
något utmärker något
den instabilitet som ut­märker många länder i Afrika; sorg­löshet är hans mest ut­märkande drag
belagt sedan 1744
4 ge (en heders­betygelse) åt
någon utmärker någon (med något)
han ut­märktes med Vasa­orden
belagt sedan 1747
utmärkautmärkande, utmärkning