publicerad: 2021  
utmärkt neutrum ut­märkt, bestämd form och plural ut­märkta
ut|­märk·ta
adjektiv
u`tmärkt
● mycket bra eller fram­stående i något av­seende
SYN. förträfflig, utomordentlig 1
utmärkt (för någon) (att+verb)
en ut­märkt prestation; ett ut­märkt resultat; ett ut­märkt hjälp­medel; en ut­märkt över­sättning; en ut­märkt pianist; hon var på ut­märkt humör; han sjunger ut­märkt (adverbial)
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska utmärkter 'utom­ordentlig; synnerlig; ut­märkt'