publicerad: 2021  
utmäta utmätte utmätt, presens utmäter
verb
u`tmäta
1 ut­föra utmätning av
JFR utsöka
någon utmäter något
de hade fått villan ut­mätt på grund av obetalda skulder
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska ut mäta
2 ofta lös förbindelse, se mäta ut fast­ställa (tids)om­fattning av juridisk på­följd eller dylikt
någon utmäter något
ut­mäta straff
○ äv. bildligt i ut­tryck för att något (sär­skilt viss tids­period) är nästan slut i perfekt particip
han var svårt sjuk och visste att hans tid var ut­mätt
belagt sedan 1615
utmätautmätande, utmätning