publicerad: 2021  
veta visste vetat, presens vet
verb
ve`ta
ha säker kunskap eller kännedom om något
någon vet något (om någon/något/att+verb/sats)
någon vet något (om någon)
någon vet något (om något)
någon vet något (om sats)
någon vet något (om att+verb)
någon vet att+verb/sats
någon vet sats
någon vet att+verb
jag vet att jag har rätt; vad vet du om det?; jag skulle vilja veta när det går något tåg; pappa vet bäst – sade man förr; tänk om de hade vetat sanningen; så­vitt jag vet har ingen­ting sär­skilt hänt; hon fick veta att modern nyss dött
äv. försvagat, ofta för att över­tyga, upp­muntra eller dylikt
nej, vet du vad!; vet du, jag är glad nu att jag slutade i tid; vet ni vad vi gör, vi går ut och äter
äv. med av­seende på färdigheter eller dylikt något formellt vara skicklig i
han vet att föra sig i sällskap
det ska gudarna veta se gud
det vete fan se fan
det vete fasen se fasen
det vete fåglarna se fågel
det vete katten se katten
det vete sjutton/tusan se tusan
det är mer än jag vet se mer
få veta att man lever bli hårt an­sattom vi får tag på dem som krossade rutorna ska de nog få veta att de lever!
inte veta på vilken fot man ska stå se fot
inte veta vilket ben man ska stå på se ben
så mycket du vet det! se mycket
tacka vet jag någon/något se tacka
vet hut! se hut
vet skäms! se skämmas
veta bättre se bra
veta hur en slip­sten ska dras se slipsten
veta hur landet ligger se land
veta sin plats se plats
veta var man har någon väl känna någons egenskaper och av­sikterhon är svår att beskriva och man vet inte var man har henne
veta varken ut eller in ur­sprungligen biblisktvara råd­villefter att ha fått flera mot­stridiga besked visste han varken ut eller in
belagt sedan 1000-talet (runsten, Gåsinge, Södermanland (Sveriges runinskrifter)); runform uit (pres.), fornsvenska vita 'se till; erfara; veta'; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. lat. vide´re 'se'; jfr ur­sprung till guide, historia, vetta