publicerad: 2021
1vika
vek, vikit el. vikt, viken el. vikt, vikna el. vikta, presens viker
verb
vi`ka 
1
ibland med partikelnihop
lägga samman (något) i flera lager
JFR
2vecka
någon viker (ihop) något
hon vek (ihop) duken i prydliga veck
2
ofta med partikel, särskiltin, undan
ändra rörelseriktning i inte alltför stor omfattning
han vek in på gångstigen
○
äv. om någon/något som från början inte är rörlig(t)
flytta sig
alla vek åt sidan när slagskämparna reste sig
○
äv. bildligt
vika undan med blicken
belagt sedan senare hälften av 1300-talet
Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)
3
dra sig tillbaka från ansträngningar, strid etc., vanligen på grund av stora svårigheter el. starkt motstånd
vika för övermakten; hellre dö än vika
○
äv. bildligt
han viker inte från hennes sida; hon kritiserades skarpt men vek inte en tum från sin övertygelse
○
äv.
vanligen presens particip
gå tillbaka, minska
något är vikande
vikande försäljning
belagt sedan 1430–50
Hertig Fredrik av Normandie
4
något vardagligt
reservera genom konkret åtgärd
vika en plats i matsalen; hon ville vika sin enda lediga dag för en lång skogspromenad
○
spec. med avseende på tjänst eller dylikt (ofta perfekt particip)
ett uppdrag som alla trodde var vikt för den gamla trotjänaren
belagt sedan 1888
I med- och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han. Esaias Tegnér, Karl XII (1818)
sin lyckas överman,
han kunde icke vika,
blott falla kunde han. Esaias Tegnér, Karl XII (1818)
2vika
adverb
vi`ka
ge vika
upphöra att göra motståndde stred i flera dagar utan att någon av dem gav vika; flera personer hamnade i vattnet när bron gav vika
belagt sedan 1740
