SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
harv substantiv ~en ~ar harv·enett jordbruks­redskap med pinnar eller trissor för upp­luckring av jorden och bekämpning av o­gräs jordbr.verkt.JFRcohyponymårder ogräsharvpinnharvrullharvsedan 1316öppet brev utfärdat av kaniken Sigmund i Linköping om bortarrendering av gård och inventarier (Svenskt Diplomatarium)fornsv. harf, urspr. ’ngt som man kratsar, krafsar med’; besl. med lat. car´pere ’rycka; plocka’