SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hatt substantiv ~en ~ar hatt·en1finare huvud­bonad av mer eller mindre styvt material för herrar vanligen med brätte (och vanligen förhållandevis hög), för damer med stor variation i ut­seende och material af.kläd.JFRcohyponymmössa 1 hattaskhatthyllahattmodecylinderhattvårhatten hög hatten äldre herre i paletå och hatthan lyfte på hatten som hälsninghon kom i sin nya hatt till vernissagenäv. bildligtöversta, täckande del av före­mål skorstenshatttändhattsvampens fot och hattäv. i ett ut­tryck för att ngt är ytterst o­sannoliktjag lovar att äta upp min hatt om NN vinneren fjäder i hattensefjäder 1 glad i hatten(lätt) berusadhatten av för ngn/ngt! allt beröm åt ngn/ngt!hatten av för norsk dam­handboll! lyfta på hatten för ngn/ngtberömma ngn/ngtjag lyfter på hatten för NN:s klara formulerings­konst rulla hattfesta omvard.sångarna förmanades att inte gå ut och rulla hatt kvällen före konserten samla ngt/ngra under en/samma hattsamla ngt/ngra på samma ställeel. i samma grupp e. d.de planerar att samla all verksamhet under en hatt ta sin hatt och gåav­lägsna sig eller av­gåmed el. utan hattpåtagningbesparingarna blev för mycket för försvars­ministern som tog sin hatt och gick vara i hattenvara berusadvard.efter snaps, öl och konjak var de märkbart i hatten vara karl för sin hattsekarl sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. hatter; urspr. trol. ’betäckning, skydd’; jfr eng. hat ’hatt’ 2vanligen plur. med­lem av hatt­partiet ofta (i plur.) med syftning på hela hatt­partiet histor.pol.hattar och mössorsedan ca 1750