publicerad: 2021
1väta
vätan
vät·an
substantiv
vä`ta 
●
förekomst av vatten vanligen i luft el. på yta, ofta på marken; i form av droppar el. skikt
en jacka som står emot väta
○
äv. om regnig el. fuktig väderlek
vätan och kylan i november
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Heliga Birgittas uppenbarelser);
fornsvenska väta; bildn. till
våt
2väta
vätte vätt, presens väter
verb
vä`ta
●
göra våt särsk. på ytan
någon väter (ner) något
han vätte pekfingret för att kunna bläddra
○
särskilt oavsiktligt
vanligen med partikelnner
han råkade väta ner handdukarna
väta ner sig
kissa i klädernaföräldrarna fick byta hans pyjamas och lakan efter att han hade vätt ner sig
belagt sedan slutet av 1300-talet (Klosterläsning);
fornsvenska väta
vätavätande, vätning
