SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
helhet [he`l-el.he´l-] substantiv ~en ~er hel·het·enngt som (tankemässigt) betraktas på en gång i hela sin om­fattning utan hän­syn till en­skilda detaljer af.JFRcohyponymenhet 1 helhetsomdömesam­ordna delarna till en menings­full helhetse människo­livet i dess helhetvissa missar gjordes, men som helhet fungerade spelet braofta med särsk. stark ton­vikt på o­delbarhetenför­slaget måste an­tas i sin helhet eller förkastassedan 1827