SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hugg`a verb högg huggit huggen huggna, pres. hugger hugg·er1ofta med partikel som an­ger resultatet, särsk.av, ner, sönder, upp, ut slå med skarpt vapen eller redskap för att sönder­dela, göra ned­sänkning el. mer all­mänt bearbeta el. skada af.komm.mil.JFRcohyponym1hacka 1 huggklingahuggknivhuggvapenhugga med yxade högg av en gren på trädethan högg ner trädet med en yxaibl. äv. om stötdesperadon högg polisen i bröstet med en kniväv.fram­ställa genom huggning hugga gat­stenhugga (upp) vedhan högg ut ett an­sikte i träetäv.med partikelnner döda fienden högg ner en hel bataljonhugga (av/ner/sönder/upp/ut) ngt (med ngt), hugga (ner) ngn (med ngt)hugga i stensesten vara hugget som stucketinte vara ngn skillnaddet är hugget som stucket om de köper hus eller bor kvar i hyres­rätten, de fasta kostnaderna blir lika höga sedan 1000-taletrunsten, t.ex. Furuby, Smålandvanligen runform hakua, fornsv. hugga; sv. dial. hogga; gemens. germ. ord, trol. besl. med 2an­falla med vass kropps­del vanligen tänder el. klor; om djur jakt.zool.hunden högg henne i benetkatten högg klorna i fågelnäv. (om fisk)nappa gäddan hugger bra i daghugga (ngn/ngt) (i ngt), hugga (mot ngn/ngt) (med ngt)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen3ta fast genom snabbt in­gripande vard.af.samh.polisen högg den miss­tänkteäv. försvagatfå tag i för råd­frågning e.d. till slut lyckades de hugga ett bi­träde i snabb­köpetäv. med avs. på före­målsnabbt till­gripa eller ta för sig tjuven högg några prydnads­föremål och försvannhugga ngn/ngtsedan 17344plötsligt värka till med.det högg i bröstethugga (i ngt)sedan 18875(upp­repade gånger) stöta mot botten el. mot berg, brygga e.d.; om far­tyg, på grund av sjö­hävning e.d. sjö.de vaknade av att båten låg och högg mot klippanhugga i/mot ngtsedan 1842Subst.:vbid1-185042huggande, vbid2-185042huggning; hugg (till 1, 2 + 4)