SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hul`ka verb ~de ~t hulk·arsnyfta komm.JFRcohyponymgråta en liten pojke som hulkade i mammas famnhulkasedan 1899sv. dial. holka, hulka ’dricka häftigt; kräkas’; av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-185180hulkande, vbid2-185180hulkning