SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hull substantiv ~et hull·etmjuka ytliga delar av kroppen med.särsk. i ut­tryck för (grad av) fetmaha gott hullhon har blivit lös i hulletsedan han köpte bil har han lagt på hullet(sluka/svälja ngt) med hull och hårfull­ständigthan svalde deras argumentation med hull och hår; hon har gått in för examens­arbetet med hull och hår sedan ä. fornsv.fornsv. huld; av o­visst urspr.; jfr finhyllt, rundhyllt