SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hål substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en hål·et1av­gränsad öppning tvärs­igenom (en del av) ett före­mål ofta o­önskad, så att före­målet läcker, inte skyddar etc. form.JFRcohyponymhålighet fräthålkulhålett gapande hållaga ett håltäppa i­gen ett håldet gick hål på strumpanhan stack hål på systerns ballongde kom in genom ett hål i stängsletofta äv. om så­dan öppning med viss funktion el. om naturlig öppninghålstansninghåltagningandningshålgänghålknapphålnyckelhålhan borrade hål i brädanpimpel­fiskarna fick borra hål i isendet svarta hålet i vulkanenäv. om öppning som inte når tvärs­igenom, spec. om grop e.d.femte hålet på golf­banande grävde ett hål i markentand­läkaren hittade inga hål i hans tänderäv. bildligt, särsk. i ut­tryck för att ngt undan­röjssticka hål på gamla för­domarpeta hål på hans dum­dryghetett hål (i/på ngt)finnas många hål att stoppa ifinnas stora ekonomiska behovvard.budget­överskottet var mycket väl­kommet för det fanns många hål att stoppa i svart hål av­gränsat om­råde i rymden där gravitations­kraften är så stark att ingen­ting (inte ens ljuset) kan lämna om­rådettermen ”svart hål” myntades 1968 av John Wheeler ○ äv. bildligtbudgeten hade ett svart hål på närmare 50 miljarder sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. hul, hol, till hol ’i­hålig’; gemens. germ. ord av om­diskuterat urspr.; jfr urholka 2håla admin.råtthålen diktator som lät miss­handla sina mot­ståndare i mörka hålsedan mitten av 1300-taletHelsinge-Lagen