SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
häll substantiv ~en ~ar häll·enbegränsad (sluttande) del av bergyta vanligen mer el. mindre flatslipad geol.berghällde låg och solade på den varma hällenäv. om större sten som huggits till för ngt ända­mål, särsk. om så­dan sten fram­för öppen spisgravhällmarmorhällspiselhälläv. om liknande an­ordning av annat materialjärnhällsedan 1000-talett.ex. runristad berghäll, Täby, Upplandvanligen runform heli (ack.), fornsv. häll, sido­form till hal ’häll; klippa; hall’